skriver av mig lite

Saker som jag bara blir helt matt av är fördomar och förutfattade meningar. Det finns många fördomar som man kan ta upp, och nu vill jag ta upp cheerleading - sporten jag gått på i ett år och som jag har kommit till att älska. 
 
Skulle vilja inleda med att om jag fick en krona varje gång jag fick höra "Men cheerleading, är det typ inte bara att vifta med sånna pom-poms?" så skulle jag snart bli rik. Det är verkligen frågan man får höra varje gång man säger att man går på cheerleading, och ibland får man en värre variant som är "Hur svårt kan det egentligen vara att hålla på med cheerleading?". Vill du höra hur "lätt" cheerleading är? För det första ska ca 20 tjejer att göra saker exakt samtidigt i 2 1/2 minut. Under dessa 2 1/2 minuter så är det man gör lika jobbigt som att springa sitt snabbaste samtidigt som man ska se hur glad som helst ut och flörta med domarna och publiken. Man ska även, när man knappt kan andas, skrika lungorna av sig i ramsan. Sedan ingår det dans, där varenda rörelse ska vara tajmad och spänd, hopp (jag skulle gärna se folk som tycker cheerleading är lätt göra en perfekt front eller pike), gymnastik och såklart byggen. Hur man förklarar bygg är svårt - det ytliga är väl att det består av två baser, en topp och en bakperson. Det som är svårt att förklara är känslorna man har för sin byggrupp. Som topp så lägger du praktiskt taget ditt liv i tre andra personers händer och du måste lita på dem till 110% att de fångar dig. Som bas så blir du ett med den andra basen och de behöver bara kolla varann i ögonen för att se vad som är fel. Som bakperson så får du ett speciellt förhållande till din topp - du är den som ska ska ska fånga henne om hon faller. Oavsett om det innebär att du lägger dig på mattan som en madrass för att dämpa hennes fall, oavsett om hon river dig, oavsett om hon sätter sig på ditt ansikte, no matter what så ska du fånga din topp. Tilliten som en byggrupp har är enorm. 
 
Jag har aldrig gått på en annan lagsport, så jag vet inte vad man har för känslor för sitt lag i tillexempel fotboll eller basket, men med sitt cheerleadinglag... Jag vet inte ens hur man ska beskriva det, men låt mig säga såhär: Jag är ingen blödig person, och jag börjar gråta när jag ser den här videon
 
Den sista fördomen jag vill slå sönder är att cheerleaders är som i amerikanska filmer, dvs. bantar, är bitchiga, är ytliga och allmänt korkade eller tvingar alla i sitt lag att de ska vara smala. Det är helt fel! Det låter kanske som en klyscha, men helt ärligt så är alla välkomna, oavsett utseende. Är du lång? Tjock? Kort? Spinkig? Muskulös? Doesn't matter. Det enda man går efter är vad du kan, vad du gör. Så länge du kan hoppa, bygga, dansa och göra gymnastiken samt kan dina räkningar kommer ingen någonsin klaga på dig. Vad det gäller ytlighet så ger många av oss upp tanken att se bra ut när vi tränar, haha. Svetten rinner, håret står åt alla håll osv osv. Såklart på tävlingar så ska vi ju se bra ut, men det gäller ju all sport som dans, konståkning, gymnastik osv. Vad det gäller bitchighet eller att man är korkad har inte att göra med att man är cheerleader, utan snarare på vem man är som person. Och är man bitchig blir man snabbt ogillad av laget, så det är liksom ingen idé. Vad det gäller att vara korkad - I couldn't care less ifall du har F i alla ämnen eller A i alla ämnen, så länge du kommer ihåg räkningarna i programmet så räcker det. 
 
De 7,5 timmarna i veckan då jag tränar cheerleading är de bästa på hela veckan. Särskilt förra terminen blev träningarna en paus från omvärlden, och en stund då man slapp stressa över gymnasieval, prov m.m. Utan att låta för dramatisk, så känns det som att jag lever för cheerleadingen. Det är så mycket större än resten, och det är något att luta sig på. Man får överseende med andra saker och när något är jobbigt så tänker jag alltid att jag har iallafall cheerleadingen, och allt som inte rör det spelar inte någon roll. 
 
Blev typ en liten roman här nästan, grattis till dig som läste allt! Nedan ser ni min förening på bild. Infinite love ♥
 
Kajsa
2013-09-09 · 17:30:17 » Blogg: http://kajsaanna.blogg.se

Bra skrivet! Har alltid tyckt att cheerleading verkar vara så himla häftigt. Jag själv dansar och har gjort det i 10 år, så känner igen mig när du skriver hur svårt det kan vara att tajma in dansrörelserna så att hela gruppen gör det exakt samtidigt och att verkligen alla tar ut hela rörelsen och inte bara gör det slappt och sen samtidigt ska man se superglad ut. Mycket svårare än vad folk tror! Kram

Emma
2013-09-09 · 20:06:27 » Blogg: http://emmandens.blogg.se

Har velat bli cheerleader sen jag var typ 10 år, men det finns ingen förening nära där jag bor.. Det verkar vara så grymt kul och just det där med lagkänslan som du beskrev. Åh, vill också!!
Kan säga att folk har ganska mycket samma tankar och fördomar om ridsporten om att man bara sitter och åker med, men det är sjukt mycket träning bakom allt som syns på tävling. Och tilliten som man har till sin häst har man inte ens till sin familj nästan.
Men det är visst bara fotboll och hockey som räknas som sporter i detta avlånga land!




Ditt namn:                                                  E-mail (visas bara för mig):                                        Blogg/hemsida:


Kom ihåg uppgifter